Här har vi suttit och hoppats och hållit tummarna för att
visumliberaliseringen skulle lösa alla våra problem. Det gjorde den inte. Den skapade nästan flera istället.
Verkar som hela världen dömer Albanien. Tyvärr blir jag dömd samtidigt. Bara för att jag älskar min alban kille så blir mitt liv tusen gånger så mycket svårare. Det enda vi ber om är
ett normalt liv, men det finns ingenstans vi kan få det, verkar det som. Den enda lösningen som är möjlig är att
gifta sig, för då garanteras uppehållstillstånd till Finland, vilket i längden också ger Vissi en möjlighet att studera eller jobba. Men, som min mor sa, inte är det ju riktigt rätt orsak att gifta sig, och jag håller med. Men det är ju inte
orsaken till att jag överväger att göra det.
Orsaken är ju att jag älskar honom och vill att han ska ha en möjlighet att komma och bo med mej i Finland, så att jag kan studera och jobba.Så att vi kan få ett normalt liv, jobba som människor och inte slava som djur.
Timingen däremot är ju för papprens skull. Jag hade väl inte valt att gifta mej i Gramsh mitt i vintern om det inte varit för att få honom härifrån. Jag hade alltid tänkt mej ett sommarbröllop, hemma i våran lilla trädgård, så pappa kunde ta såna där fina bilder med röda hus med vita knutar i bakgrunden på min bröllopsbild. Och inte för det, det ska vi också!
Det vi planerar att göra just nu är att helt enkelt knalla ner till borgerliga och få ett papper, ansöka om ett uppehållstillstånd, hålla våra små tummar att det behandlas fort så vi kan fira julen ihop med min familj. Och efter nyår blir det då en nystart, och självklart är jag medveten om att det inte kommer bli så jävla lätt.
Ett äkta bröllop får vi anordna i sommar, hemma i Finland. När vi har råd att införskaffa en anspråkslös vit klänning och bjuda våra nära och kära på en middag och lite alkohol. Som tur är är familjen liten. Hade vi ordnat ett albansk bröllop hade det vart kört. Här bjuder man alla som man någonsin känt, och det ska tas danslektioner och det ska hyras in band och det ska hyras ett ställe att hålla alla de här hundra personerna på och så vidare och så vidare i all oändlighet.
Så alla som kan tänkas läsa det här och tänker,
"hon är dum i huvudet":
Jag hade inte önskat att det varit så här. Jag önskar att det hade varit lite lättare för länder utanför
EU att ta sig in i våran gemenskap. Jag hade önskat att
Finland inte var så stränga med sina migrationslagar. Jag hade till och med önskat att det funnits en möjlighet att leva ett normalt liv här, i
Albanien.
Men en sak jag
aldrig önskat är att jag inte hade träffat den här underbara, roliga, tålmodiga killen som jag kommit så nära att jag inte längre kan tänka mig att vakna upp utan, inte skratta med, laga mat med, kolla film med, dansa med, skämta med, filosofera med, och så mycket annat.
God forgive me, but I do love an Albanian!
