Dhermi-Darzeze

Från Saranda drog vi tillbaka upp längs kusten igen. Samma vindlande väg, men nu hade man blivit lite van med höjderna.

 Vi stannade till i Dhermi, en liten stad vid kusten med de branta bergen precis bakom strandlinjen. Planen var att övernatta en natt här eftersom Visis kompisar från Gramsh jobbade och bodde här, men alla rum som fanns att hyra i byn var fullbokade. Så efter ett eftermiddagshäng på den ljuvligaste hippie-beachbaren fick vi dra vidare mot Darzeze. Hursomhelst var Dhermi superfint, stämningen underbart Jamaikansk och chill och nästa gång jag åker till Albanien skippar jag Saranda till förmån för Dhermi, helt klart!

Vi kom fram relativt snabbt till Fier, den närmaste storstaden till Darzeze. Utsvultna tog vi en gyro och skumpade sedan ut på vischan, Vi kom däremot tillbaka dagen efter för att kolla in lite shoppingcenter.

Darzeze är en liten by vid havet, var korna vandrar fritt på gatan och din närmaste granne högst antagligen har fyra ben. Stämningsfullt och koskitluktande. Stranden är superfin, vilket var en nyhet för mig. Senaste gången jag och Emmy var i Darzeze var det regnigt och kallt i april. Nu njöt vi av den långa sandstranden och de superhöga vågorna.

Anledningen att vi åkte till Darzeze, förutom att träffa mosters familj och min favoritflicka Noche,var att ytterligare en av Visis kusiner gifte sig, vilket gav oss möjligheten att Emmy och Kalle också fick uppleva ett albanskt bröllop. Superkul hade vi med Noche på fredagkvällen då vi dansade med alla andra släktingarna på gatan!

Vad gällde bröllopet var allting mindre än i Gramsh, men tyvärr var ljudnivån olidligt högt uppskruvad, så vi stannade bara ett par timmar innan vi gick till vårt rosa hus för att packa ihop och åka "hem" till Gramsh igen.

Ksamil och Syri i kaltër

Från Saranda gjorde vi två dagsutflykter till två av de sevärdheter vi hade siktat in oss på. Den kulturella sidan som att gå och se Butrints gamla arkitektur föll bort på grund av hettan. Vi fegade ut och valde de saker där det fanns vatten till hands.

Första målet på vår lista var Ksamil, en badort som ligger ungefär tjugo minuter söder om Saranda och som är känd för att ha Albaniens kanske finaste kustremsa och klaraste vatten. När vi kom dit var tyvärr allting fullsmockat, solstolarna tättpackade som sardiner i burk och varenda ledig sandplätt privat så det var omöjligt att rulla ut handduken.

Vi löste det med att ta en båt ut till en av de närliggande Ksamil-öarna, som det finns tre av. Där kunde vi slå upp vårt parasoll, njuta av vår egen strandsnutt och snorkla och simma i lugn och ro. Vattnet var faktiskt superfint, turkost och med fiskar, tagbollar och vajande sjögräs plus en grotta och ett hoppberg. Vi stannade där hela förmiddagen, och tog sedan båten in till fastlandet igen. Den här gången lyckades vi bättre, och slöade resten av eftermiddagen i solstolar på en av privatstränderna.

Syri i Kaltër var nog det som var mest värt ett besök, och ingen av oss gick besviken därifrån. Det är ett under att naturen kan skapa sådan skönhet! Syri i kaltër, eller det blåa ögat, är en källa som bubblar upp ur marken, isande kall med sina 10 grader, och med ett djup som fortfarande är outforskat. Man har mätt ner till 70 meter, men sedan försvinner den ner i berget i kringelkrokar som gör att mätningarna blev för svåra. Flödet är också väldigt starkt 8,8 m3 per sekund.

De coolare i vårt gäng hoppade såklart i från utsiktsbryggan, själv doppade jag ena foten och hamnade i omedelbar kylkoma.

Källan mynnar sedan ut i en flod, också den isande kall och klar, som flyter neråt, förbi en resaurang och sedan bildar en liten sjö. Där trampade vi trampbåt och förundrades över vattnet som faktiskt var helt klart och turkost. Det var som att kolla ner i ett akvarium med all vegetation och alla färger.

Saranda- den "albanska rivieran"

Efter Elbasan siktade vi söderut, utan att ha en aning om hur länge det skulle ta. Vägskyltar är tydligen något man ska ta med en nypa salt i Albanien. Man ska inte heller tro på deras turism sida som prisar Stateroad 8 som en "bra och väldigt vacker väg med fin utsikt". Vad man får är kurvor, minnesmärken, kossor mitt i vägen, galna förare som kör om på tusentals meters höjd och vägar utan räcken och i dåligt skick. Efter att ha frågat lokalbefolkningen om råd flera gånger kom vi i alla fall fram, rätt så sent på kvällen.

Vi började med att försöka ragga upp ett hotell åt oss, men det visade sig svårare än vad  vi räknat med eftersom det tydligen var de två veckorna i augusti då alla medelhavsmänniskor tar ut sin semester. Till slut hittade vi av en slump en lägenhet till uthyrning, och efter en titt slog vi till på den.

Saranda är en liten kuststad som är känd som Abaniens turistmål nummer ett, och var också italienare, greker och andra balkaner semestrar. Staden är ganska liten, har ca . 45 000 invånare och brer ut sig kring en liten bukt. På andra sidan har man Korfu, knappt mer än 10 kilometer bort.

Vi spenderade fem dagar i Saranda med att strosa runt, simma, trampa trampbåt och äta god mat. Såklart var vi landsförrädare och hittade en äkta grekisk taverna som vi sedan höll oss till. Priserna är låga, men ändå högre än i övriga Albanien. Maten var i alla fall supergod och vi kunde unna oss att äta musslor, bläckfisk och kalamari hur mycket vi ville.

Under vår andra dag visade Saranda sin sämre sida, då strömmen gick och var borta i 8 timmar. Ingen större kalabalik i det, men både toalett och dusch var ur bruk för att allting tydligen körs med eldrivna vattenpumpar. Så det var ju en aning störande. Strömmen gick och kom lite som den ville, och ingen verkade förvånad heller. Kalle hade kul åt det hela.

Vi vandrade längs havet på kvällarna, kollade i de små souvenirbodarna, de många smyckes och hantverksstånden och sista kvällen var det panagii, eller marknad så då var det ännu mer folk än vanligt. Från Saranda åkte vi också runt till närliggande sevärdheter.

Kabashi bergen-vandring i lervälling

I början av första veckan i Gramsh lånade vi en bil och gav oss ut på Gramshvägen för att åka till Kabashiberget. Gramshvägen är något av det överjävligaste jag någonsin sett och det här var första gången jag själv körde på den. Slalom och goda bromskunskaper krävdes. Vägen till bergen var i alla fall mycket bättre, man blev aningen förvånad över att finna en ny, målad väg med räcken på sidorna mitt i ingenstans. Kurvigt och en och annan åsna förstås, men helt okej.

Kabashi berget ligger inte långt från Gramsh, en halv timme med bil innan man kan börja vandringen. Vi hade lite otur med vädret, då det hade regnat dagarna före. Floden var därför lerig och brun och vattnet högre än vad det annars brukar vara sommartid. Jag hade bara sett bilder av vackert genomskinligt vatten i turkost, så den strömmiga bruna leran var lite av en överraskning. Man hade ingen aning var man satte fötterna, och sedan sjönk man ner till knäna i leran som fanns mellan de större stenbumlingarna på bottnet. Spännande! Allt detta medan man balanserade med en ryggsäck och kameran i högsta hugg!

Vi lyckades trots allt ta oss en bit in i berget, som sträcker sig långt in innan det smalnar av till en mansbredd och sedan slutar i ett vattenfall. Vi hittade en vackert turkos varm källa där vi badade, luktade lite mysko men var supervarmt och skönt, till skillnad från floden.

Jag hade sett frammemot att se de stalaktiter och stalagmiter som grottorna längre in är kända för, men så långt kom jag inte. Vattnet hade stigit så högt att man var tvungen att simma för att komma vidare, och jag vågade inte lämna kamera och väska kvar vid det stigande vattnet. Killarna var modigare, men eftersom ett åskväder drog in över bergen kom de snart tillbaka och vi fick göra en ganska snabb reträtt till bilen.

Sedan stannade vi i ett litet kafé längs vägen och åt Bishtis medhavda lunch. Jag hoppas jag får möjlighet att kolla in det här stället igen, när vädret är bättre eller jag köpt en vattentålig kamera samt vattenskor!