Mindre härligt för tillfället är att jag knappt hunnit jobba något för all sjukfrånvaro. Först gav ryggmusklerna upp totalt och jag fick en bra bild vad det innebär att vara pensionär, haltade runt som en nittioåring. Och när det äntligen gått över totalt kommer megaförkylningen. Börjar sakta kunna andas igen, men nu är det stackars Visis tur att ligga nerbäddad.
Som tur är har vi ett ljus i tunneln att se frammemot, vi får åka till våren i mars redan. Veckan före påsk tänker vi spendera hos Visis föräldrar i Lecce och njuta av lite normalt medelhavsliv och klimat. Skönt!
