Utbildning?

Jag är egentligen inte speciellt bra på något har jag kommit fram till. Tror min enorma beslutsångest kommer följa mej livet ut. Jag menar, jag är väl inte speciellt dålig heller. Jag kan ju en massa saker, som att dansa, göra drinkar, servera drinkar, prata olika språk, skriva, ta halvdugliga foton. Det är bara det att hur jag än vill så kommer inget av det där att betala mina räkningar. Inte på ett ställe där jag vill bo i alla fall.
Så hur skall man  lösa situationen, då det enda land man inte vill bo i är det enda där man kanske kunde upprätta ett normalt liv? Jag hatar Finland. Jag vill inte vara här! Ändå är det just här jag har de bästa utsikterna för utbildning och jobb. Något utöver det finns det dock inte. Socialt liv får man väl glömma om man stannar här, allt vad normala människor kallas också. Hur jag än vrider och vänder på det är det inte värt det. Jag skall börja plugga italienska istället...

Kyla.

Det här är vad jag kommer att skriva om den kommande månad eller månader jag tänker uppehålla mej i det här landet. Fast om de ska vara på det här sättet kommer jag nog ge upp och åka härifrån snart. Inte ens min älskade familj är värd såna smärtor, depressioner och lidande. Jag talar förstås om kylan. Mina tår värker, mina händer är röda och skakiga, mina ben kommer förbli blåa, jag är sjuk, jag är trött, jag är rastlös och jag längtar hem till Gramsh där man kan gå med jeans och en tröja och tycka att det är varmt. Vilken den jävla stenåldersmänniska än var som styrde sina steg norrut en gång i tiden så har jag bara en sak att säga honom/henne: Curse you!

Fédag, dopdag och istid

Nu är jag officiellt gudmor till Maija. Det känns bra, fast lite ovant ännu. Hon är en sån söt tös, men det stryker ju inte det faktum att jag är lite ovan med allt vad bebisar heter. Hon är i alla fall skonsam mot mej, hon är en glad liten tjej, sällan något skrik och gnäll, och sover som en prinsessa gör hon med. Om jag måste få barn, kan jag få en av den modellen, tack? Fantastiskt roligt att träffa Petra och Micke igen, och se Lovisa. Första gången på många år som syster var i Lovisa, sist var vi nog runt en 4 år när vi var där tillsammans, medan mormor och morfar bodde där. Nåja, nu har hon fått staden uppvisad för sej i alla fall.

På fredag hade vi en okej kväll på Fé. Inte mycket som har ändrats, folk raglar fortfarande in i dörren till toan, snubblar över sina egna klackar, det är fortfarande slemmiga fyllon på dansgolvet som borde skjutas i båda fötterna omgående, och det enda tragiska är att dom skrikande och urskämmiga ungdomarna bara blir yngre och yngre för vart år. I och för sej var det kul att få dansa lite, men det var bara dålig musik. Månne någon tar illa upp om jag importerar DJ:n från CLO? Knappast, då blir nog Fé kändast i Finland fort som fan! Roligt att träffa nästan alla gamla bekantingar dock!

Det enda jag vill klaga på med den här helgen är den förbannade kylan! Det är definitivt inte meningen att människor skall leva i såna här temperaturer, då hade vi ju fötts med en päls som Angora kaniner eller nått. Dessutom säger de att det här skall bli den kallaste vintern på tusen år, typ som istiden.  Så jag tycker den Finska staten skall antingen donera  
A) gratis vinterkläder av hög kvalitet och fint märke eller  
B) en enkelbiljett samt startpengar i ett mer civiliserat land,( läs varmare)!

Det andra jag vill klaga på ( jag vet, jag sa enda) är att det fortfarande är typ 17 dagar kvar. Sjutton dagar som jag inte får krama min Vissi, inte får somna på hans arm och inte får skratta med honom. Och sen är det ju ännu längre tills jag får träffa alla andra. Det börjar gå upp för mej, i Finland har vi ingen framtid. Jag kommer aldrig passa in i det här landets mentalitet och attityd. Hellre lever jag på fattigdomsgränsen i Albanien, lycklig!

Dag 1

Idag en rätt kul dag med min syster. Har köpt två par nya jeans, som jag hittade till bra pris på jeansbörsen i Exakt. Sedan städat upp garderoben, slängt alla kläder som nu är för stora, det vill säga det mesta. Nu är garderoben i ordning, jag har återigen byxor som sitter på kroppen, inte bara hänger. Rummet någorlunda i ordning också. Samt ett paket hårfärg som åker i imorgon bitti, nya underkläder och dopkort och dopgåva klart. Har träffat dom flesta bekanta, ätit den efterlängtade kanelbullen( eller halva i alla fall, min magsäck är inte vad den varit) samt konstaterat att det är förbannat kallt i det här landet. Vet inte riktigt hur jag skall klara av minst 20 dagar till, känns som om tiden inte rör sig alls. Hoppas morgondagen går fortare, sen får jag träffa Petra, och hoppeligen fördriver hela dopgrejjen tiden lite snabbare, sen är det bara 17 dagar kvar.

Ringde Vissi just, han har det väl inte heller så lätt, tycker det är bättre om vi inte håller kontakten så mycket dom första dagarna, han måste acceptera att jag försvunnit först.
Gud vad tungt det här kommer bli!
Har dock en kaffe hemma hos Kaunisrantas att se frammemot nästa onsdag, skall bli skönt att prata med Nancy, känns nog som att hon är den som bäst förstår vad jag går igenom just nu. Fast måste väl sätta ner mej med mor och far och ta en lång och djup diskussion imorgon. Så har man det undan sen.

Även en reunion planerad på Fé med nära ock kära vänner imrogon, hoppas vi kommer ha lika kul som vi brukade. Fast hur kul jag än har här just nu saknar jag ändå det viktigaste.

Hemma i Tenala. I snön. Utan Vissi.

Känns väldigt underligt just nu. För det första, första gången i år man behövt frysa. För det andra känns mitt gamla rum i Tenala inte som mitt längre, vet inte vad jag ska göra åt eländet just nu. Och för det allra mesta: jag kommer få sova ensam, kall och ogosad.. Fan vad jobbigt!

Världens svåraste hejdå idag på flygplatsen, jag irrade lätt tillbaka till Vissis famn cirka 15 gånger innan jag fick röven genom säkerhetskontrollen. Såklart fastnade jag igen. Före det en äcklig minibuss resa till Tirana, tjejen som satt framför oss bestämde sig för att spy ner halva bussen...i tre repriser. Vi hade lite knepigt att sitta där bak och hålla morgonmålet kvar i magen. Ja, alla utom Vini då, han tar det mesta med ro. Sedan från Tirana ut till Rinas med en Mercu som hade söndrig baklucka. Lätt fixat med ett rep, och killen körde som värsta rallyproffset. Sedan tog vi kaffe/lunch paus. Och sedan förde vi en het debatt med incheknings personalen, som vägrade släppa igenom min väska på 29 kilon hur jag än bönade och bad. En ompackning senare gick de med på det, men resultatet är att alla mina sommarskor nu befinner sig i Albanien.

Nu tänker jag officiellt inleda nedräkningen, det är max 22 dagar tills Vissi borde kunna vara här har jag kommit fram till. Alltså, 22 dagar kvar!

Klara, färdiga, gå...

Då var det packat och klart, avsked till Ola och Olsen har tagits på Mateo, dom kom till Gramsh enkom för det. Dock hoppas vi att få se dem på vårt hoppeligen i Finland förestående bröllop. Bishti och Vini är här, spelar tavla, Vissi vankar runt, elden brinner i öppna spisen och min mage har börjat motsätta sig mot allt vad resor heter. Har pratat med syster, med pappa och allting är färdigt för den långa resan hem i morgon. Det blir nån form av buss till Tirana, taxi ut till flygplatsen, sen flyget till Budapest, två timmars väntetid, terminalbyte och planbyte. Sedan lite på två timmar och sedan landning i Helsingfors 22.10. Hoppas allting går i tid, att man slipper sitta bredvid något fetto på planet, att flygvädret är bra och att syster väntar på mej med min Peakrock i högsta hugget, annars lär väl det första jag gör i Finland bli att frysa ihjäl.

En sådandär ledsam känsla har bosatt sig i magen, och jag kan inte låta bli att krama om Vissi var tredje minut. Fast han är också lite extra kramsjuk idag. Det tuffaste kommer bli att försöka somna i en tom, kall säng hemma i Tenala imorgon, utan något personligt värmebatteri vars arm man kan kura ihop sej mot. Det är bara cirka 25 dagar, men det känns som evigheten själv. Alla som läser detta, hjälp mej fördriva bort de här 25 dagarna fort!

Packning

Så var min sista dag i Gramsh nästan över. Har regnat hela dagen, och det är nästan kallt. Spenderat dagen på Mateo och Pizzerian, åt lunch ute idag, så där sista dagen lyx att inte behöva laga mat. Alla verkar lite deppade för att jag ska åka. Det är väl kul med lite andra människor än dom vanliga, alla känner ju alla i den här stan annars.

Som bäst slåss jag med kappsäcken, har redan hivat över en hel del i den väska som Vissi tar till Finland om och när han kommer. I alla fall, inget viktigt där, sommarkläder mest, har man knappast nån nytta av i minus tio och snö. Ush vad jag kommer sakna vädret här, jag menar, sol och finsk sommar i november, jag klagar inte!
Nåja, i alla fall. Vissi är ute och fixar platser åt oss i den minibuss/taxi vi skall ta till Tirana imorgon. Billigare än taxi, men man lär få trängas med en bunt andra människor. Inget större problem dock. Sedan från Tirana blir det en taxi ut till flygfältet, borde ta cirka tio minuter eller liknande. Nu hoppas jag bara Vissi hittar en våg, måste kolla hur mycket den förbannade väskan väger, jag har inte en cent att betala överviktskilon för nämligen. Känner också en lätt ångest, jag vet att jag borde lämna datorn här, men klarar jag av den abstinensen?

Nu lägger jag av!

Seriöst, hur mycket motgångar ska man kunna ha innan det blir tillräckligt?!? Nu är det förbannade flyget bokat, jag har nästan börjat packa, och tänker att inget kan gå fel. Men jo, det kan det, för vi har inte pengar till taxiresan till flygplatsen. Nä, men det är lätt fixat tänker vi och använder oss av Western Union. Tyvärr kom det inga pengar, och eftersom varken jag eller Ervis har pengar i våra telefoner sitter vi nu snällt här och väntar på att min pappa skall tänkas logga in så man kan få lite välbehövlig hjälp. Jag menar, alla andra lyckas med detta dagligen, men såklart är det något som ska gå fel när jag gör det. Och vi har inte sådär farligt mycket tidsmarginal, Western union måste helt enkelt funka, för imorgon måste vi åka!
Jag blir så irriterad, hatar att leva i ovisshet! Sitter här och gnisslar tänder i irritation, medan Ervis är allmänt glad över möjligheten att jag kanske sitter fast här och inte kan åka ifrån honom. Och som om det inte vore nog stormar det som sjutton ute,regnar, blåser åskar och blixtrar,  våran palm blåste just omkull på balkongen, och i detta väder har jag sprungit av och an till Western union som såklart ligger så långt bort ifrån oss som det bara är möjligt. Jag menar, kan det bli värre nu?!?!

Jag får ingenting gjort!

Har planerat att börja röja i garderoben och sakta börja packa, men det blir inte gjort. Skorna skall putsas, kläder ska tvättas och det liksom bara glider mej ur händerna. Idag har jag slöat ute i solen, druckit cappucino och ätit mandariner. Sen dammsugit och faktiskt häng ut vit tvätten, så nu borde nästan allting vara rent och klart inför resan. Men nu måste jag skärpa mej! Laga middag och sedan banne mej ska kappsäcken tas fram och dammas av! På tisdag är det avfärd till Tirana, en övernattning hos Lindi och sedan på onsdag förmiddag till flygplatsen. Och sedan ett tungt och svårt hejdå...

3 dagar kvar.

Nu börjar det kännas. Att man snart inte är här mera. Idag en lördag i halvdeppighetens tecken. Vi var till stora stadion och såg Gramsh-Berat spela fotboll. Det är snö på Tomorri nu, man ser berget från stadion. Sedan utbröt storslagsmål, och det var en massa snutar överallt som knuffades och höll på. Vissis tröja blev sönderriven, fast den har jag fixat nu. Dålig organisation i alla fall att snutarna bara knuffar på alla, vi stod bara i utkanten av den klunga som började härja. Nå, ingen större skada skedd. Var kul att se spelarna dra ikull i leran, det var så vått så det bara strittade om dem när de föll, och i slutet av matchen kunde man inte se någon skillnad på lagen, alla var bruna.
Sedan en kaffe på Mateo med Vissi, och nu är vi hemma, eldar som vanligt och har just käkat middag.
Konstaterade att vi måste ta reda på mer om det här damprojektet, som dom eventuellt skall förverkliga nästa år. Om det händer lär Vissi nämligen sitta på en, för att vara Albanien, rätt stor summa pengar, eftersom hans familjs egendomar hamnar under vatten och staten måste ersätta det. Hoppas verkligen dom gör den där dammen, jag hade inte haft något emot att äga ett sommarhus i Durres!


Måste även säga grattis till Jennifer, ifall hon läser min blogg. Idag är det hennes artonårsfest, och vi kan tyvärr inte vara där och fira den med henne, vilket i alla fall jag tycker är väldigt synd. Hade hoppats att vi fått allting klart tills nu så vi kunde haft en trevlig reunion med min familj och resten av Kaunisrantas, men så blev det alltså inte. Nå, jag får gratta henne i veckan när jag kommer hem , eller varför inte bara dra med henne ut och pröjsa för det nästa helg? Blir nästan lite förväntansfull när man läser allas statusar på fb idag, många på väg till Affes. Okej, nästa helg kan jag inte göra det, men kanske helgen därpå. Jag lovade trots allt min syster en uppföljare till CLO när jag kommit hem. Tyvärr kan man inte vänta sig varken samma fiilis eller lika bra musik. Men det ska nog gå, och en positiv sak är ju att drinkarna är billigare. Men såklart kommer man sakna Gamla Stan, CLO, Viveur , Todo och alla andra underbara klubbar där! Och den grekiska musiken! Lyssnade igenom min telefon igår, och stannade på Opa! från melodifestivalen. Skrattade så mycket att jag började gråta när jag mindes Emmys dans på CLO till just den låten i maj någon gång. Oj vad jag ser frammemot att träffa min syster igen!

Min sista fredag i Gramsh

Då var den här, snabbare än man kunde önskat. Min sista fredag här. I alla fall på ett tag. En helt vanlig dag för alla andra, det regnar och är halvmulet och inte alls särskilt mysigt.

Igår kom Pikus brittiska fru hit. Eller fru och fru, gifta är dom ju, men tjejen är bara 19 och riktigt speciell. Hon äter inget annat än skräpmat, beter sig som en prinsessa och dricker inte vatten utan smak. Förutom dom små divalaterna verkar hon vara en rätt trevlig liten tjej innerst inne ändå.
Denna sista fredag har spenderats i duktighetens tecken, jag har tvättat mörktvätt som nu hänger på alla möjliga och omöjliga ställen i huset, för ute i regnet kan dom ju inte hänga. Sedan lagat mat, diskat och dammsugit. Nu en lugn stund på Facebook medan killarna spelar tavla, och sedan skall jag putsa alla skor så dom är redo för kappsäcken.

Eld i spisen och varmt och skönt här inne, kommer verkligen sakna det här med brasor där hemma. Fast å andra sidan längtar jag till vårat varma badrum, vårt badrum här är iskallt! Idag undvek jag helt och hållet att duscha, det var för kallt helt enkelt, drog Vissis Juventus mössa på huvudet för att dölja världens skitigaste hår istället. Det första jag skall införskaffa när jag kommer hem är ett frisörshampoo, mitt hår är en riktigt eländig historia just nu. I stort behov av lite kärlek och en ordentlig kortklippning och kanske några slingor.


Har förberett mej genom att  ladda ner en massa ny bra musik inför flygresan, så man inte tråkar ihjäl. Måste bara komma ihåg att ladda telefonen innan jag åker. Min laddare blev i Rodos på jobbet, så kan inte ladda på mellanlandningen heller. Det är så konstigt, jag har liksom inte fattat på riktigt att jag skall åka. Man kommer säkert få den där normala chocken när man kommer in på flygplatsen. Kommer säkert lipa som en unge och skämma ut mej när jag ska säga hejdå till Vissi...

Packångest!

Det slår aldrig fel, min packångest återkommer alltid ett par dagar före man skall åka någonstans! Måste köra en ljustvätt i morgon, och en mörk dagen efter, hoppas bara vädret blir bättre så saker och ting torkar! Sedan skall vi se om allting fortfarande ryms in i en kappsäck, och hur mycket kan det tänkas väga i såfall? Får lov att slänga alla JC toppar som jag slitit ut under sommaren, förhoppningsvis ger det mej lite mera rum.

Känns skumt att inte veta så mycket om sin framtid, pratar precis med Olga och hon vill veta när och om jag kommer tillbaka, och jag kan inte svara ett dugg på det. Nåja, saker och ting lär väl klarna längre fram.
Just nu oroar jag mej mest för min packning, hur Vissi skall överleva utan mej och för att jag kommer dö av depression efter en vecka i Finland. Ja, eller två då kanske, den första veckan kommer det fortfarande vara kul att träffa alla, och kommer ha fullt upp med dop förberedelser och annat kul. Måste försöka inhandla lite kläder för vinterbruk, jag tror inte man kommer så långt med alla minikjolar och jeans shorts som dominerar min garderob just nu...Vilken tur att jag i alla fall har mina ljuvliga bruna stövlar att se frammemot, dom är efterlängtade! Peak rocken kommer jag väl drunkna i nu, men den är i alla fall varm och go'. Ett par jeans står dock högt upp på önskelistan, samt ett nytt lager bastoppar från JC, det var få som överlevde sommaren i Rodos. Ja, fast dom var ju flitigt använda från förut också.
Har redan bestämt dejt med Emilia, och så ska den första jobb frågningen också checkas av. Och förstås spendera en massa tid med världens bästa syster, Emmy!

En vecka.

Då var det klart. Om en vecka måste jag åka från Gramsh. Känns himla konstigt, det här är ju liksom hemma nu. Kommer kännas skumt att vakna på morgonen hemma i Tenala i mörkret, och inte höra trafiken, bussarna som tutar, grannungarna som skriker och att inte ha Vissi brevid sej. Men det ska väl gå. Hoppeligen är det bara cirka två veckor vi behöver vara ifrån varandra. Fast under den tiden måste jag hinna lösa allting så att han kan komma sedan. Och gå på Maijas dop, såklart. Hinna träffa lite kompisar, och acklimatisera mej, dvs. vänja mej vid att inte se solen på ett tag. Plus att jag måste hitta mina vinterkläder, ve och fasa!

Ser dock frammemot att få krama om syster igen, träffa Emilia, Petra och alla andra. Kanske dra en fredagskväll på Fé med syster och eventuellt våga visa sej på Affes, vem vet? Äta kanelbulle på Kimmens, träffa farmor och farfar, gå till Exakt och försöka hitta billiga jeans, åka till Salo med syster på mission och mycket mycket annat smått och gott. Och så ska jag ta fram min julstjärna!

9 dagar.

Idag bokas då biljetten hem, den 24 blir det. Kan inte bestämma mig om jag ska vara glad eller ledsen, är nog lite av båda. Glad för att snart få se familj och vänner igen, men lite ledsen över att jag inte kan säga bestämt när jag får se Vissi igen. Hoppas allting går bra, och att han kan komma till mej före julen. Kommer nog kännas väldigt konstigt att somna och vakna utan honom när man gjort det i 8 månader nu.. Nåja, man kommer säkert ha fullt upp den första veckan i alla fall, träffa alla, fixa håret, åka på dop, fixa hemma och allmänt aklimatisera sig till mörkret, kölden och regnet. Suck.

Idag har det igen varit underbart väder, fick all mörk tvätt fixad och uthängd och sen morgonkaffe på Mateo i solen. Sedan en promenad med Bishti över den skrangliga bron till andra sidan floden. Det var bra omväxling, men gudars så rädd jag var när Bishti hoppade och hela bron skakade och krängde.  Sedan knallade vi runt byn på andra sidan, tog en del foton, klappade åsnor och skrämde höns. Vad gör man inte för att underhålla sig själv?

Nu har vi alla bunkrat upp oss i vårat vardagsrum, Vissi fixar kött med vin i ugnen, sen skall vi fixa sallad och franskis. Eld i öppna spisen och allmänt trevligt. Gud vad jag kommer sakna kvällarna i Gramsh!

Nedräkning.

Då var det nästan officiellt. 10 dagar kvar i Albanien. Sedan hem en sväng, få håret klippt och sedan på dop till Lovisa, vart man säkert stannar en vecka eller dylikt. Sedan ska vi hoppas att Vissi får pengar till visumet, så han kan komma till Finland och fira jul. Och sedan måste vi ordna med bröllop och en massa andra formaliteter och, suck, mera byråkrati. Kan inte nog betona hur trött jag är på det. Nu skall jag överge min laptop för att knalla ut på stan och dricka en kaffe. Kankse till Mushroom place, dom har renoverat och där är superfint nu. Älskar deras soffor! Okej, nog om det.

Idag hade vi en superskön dag i solen uppe vid Enver Hoxas hus. Dom har nu öppnat restaurangen, så i gassande sol knallade vi upp dit för att dricka en kaffe och käka lite lunch. Underbart varmt i solen, kunde sitta med bara linne! Det klagar man inte på, särskilt som det är i mitten av november.

Jag säger det igen; byråkrati SUGER!

Jag börjar snart gråta av uppgivenhet. Verkar som jag kommer få leva resten av mitt liv i Albanien. Efter ytterligare diskussioner med ambassad kontakten har vi fått rådet att försöka få ett visum till Finland, för att gifta oss där i såfall, så vi kan söka om pappren därifrån. För här verkar det ta en enorm tid att få några papper igenom, som vi ju alla märkt.
Så nu sitter vi här och kliar våra små huvuden över varifrån vi ska få pengar till visumkraven. Inte för det, vi behöver pengarna bara för syns skull, man måste ha 30 euro per dag man tänker uppehålla sig i Finland, så det blir ju en hel del, plus att biljetterna ska betalas.
Hörde idag på nyheterna om ett äldre par som hade fängslats i Bryssel, dom hade besökt sina barn, inte köpt returbiljett och haft 52 euro för lite på sitt konto. Dom fick sitta en vecka i fängelse och blev sedan hemskickade.
Så stränga måste myndigheterna vara, så vad är det för visumfrihet sen frågar jag? Här tjänar folk inte tillräckligt på ett helt år för att ha råd att besöka sina barn, även om de i verkligheten inte ens hade behövt hälften av den summa som myndigheterna kräver. Effektivt sätt att säga "ja, ni har visumfrihet.Inte råd att fylla kraven? Synd för er".

Nå i alla fall. Nu är det bara att vänta, vänta och vänta. I mitten av december hoppas jag verkligen att Vissi kan komma till Finland. Sedan får vi kämpa vidare, och efter ett halvår kanske vi äntligen är klara med det här jävla byråkratiska evighetshjulet!

Ett normalt liv, tack!

Här har vi suttit och hoppats och hållit tummarna för att visumliberaliseringen skulle lösa alla våra problem. Det gjorde den inte. Den skapade nästan flera istället. Verkar som hela världen dömer Albanien. Tyvärr blir jag dömd samtidigt. Bara för att jag älskar min alban kille så blir mitt liv tusen gånger så mycket svårare. Det enda vi ber om är ett normalt liv, men det finns ingenstans vi kan få det, verkar det som. Den enda lösningen som är möjlig är att gifta sig, för då garanteras uppehållstillstånd till Finland, vilket i längden också ger Vissi en möjlighet att studera eller jobba. Men, som min mor sa, inte är det ju riktigt rätt orsak att gifta sig, och jag håller med. Men det är ju inte orsaken till att jag överväger att göra det. Orsaken är ju att jag älskar honom och vill att han ska ha en möjlighet att komma och bo med mej i Finland, så att jag kan studera och jobba.Så att vi kan få ett normalt liv, jobba som människor och inte slava som djur.
Timingen däremot är ju för papprens skull. Jag hade väl inte valt att gifta mej i Gramsh mitt i vintern om det inte varit för att få honom härifrån. Jag hade alltid tänkt mej ett sommarbröllop, hemma i våran lilla trädgård, så pappa kunde ta såna där fina bilder med röda hus med vita knutar i bakgrunden på min bröllopsbild. Och inte för det, det ska vi också!

Det vi planerar att göra just nu är att helt enkelt knalla ner till borgerliga och få ett papper, ansöka om ett uppehållstillstånd, hålla våra små tummar att det behandlas fort så vi kan fira julen ihop med min familj. Och efter nyår blir det då en nystart, och självklart är jag medveten om att det inte kommer bli så jävla lätt.
Ett äkta bröllop får vi anordna i sommar, hemma i Finland. När vi har råd att införskaffa en anspråkslös vit klänning och bjuda våra nära och kära på en middag och lite alkohol. Som tur är är familjen liten. Hade vi ordnat ett albansk bröllop hade det vart kört. Här bjuder man alla som man någonsin känt, och det ska tas danslektioner och det ska hyras in band och det ska hyras ett ställe att hålla alla de här hundra personerna på och så vidare och så vidare i all oändlighet.

Så alla som kan tänkas läsa det här och tänker,"hon är dum i huvudet": Jag hade inte önskat att det varit så här. Jag önskar att det hade varit lite lättare för länder utanför EU att ta sig in i våran gemenskap. Jag hade önskat att Finland inte var så stränga med sina migrationslagar. Jag hade till och med önskat att det funnits en möjlighet att leva ett normalt liv här, i Albanien. 
Men en sak jag aldrig önskat är att jag inte hade träffat den här underbara, roliga, tålmodiga killen som jag kommit så nära att jag inte längre kan tänka mig att vakna upp utan, inte skratta med, laga mat med, kolla film med, dansa med, skämta med, filosofera med, och så mycket annat.

God forgive me, but I do love an Albanian! 

November

Man kan inte klaga på vädret i det här landet. Hade någon frågat mej vilken månad det är hade jag nog svarat september. Solen skiner nästan alla dagar, och i dag hade vi nog runt en 24 grader i solen, och vi satt ute och njöt i bara t skjorta. Skönt! Helgen har också varit riktigt trevlig, på fredag kom några av Vissis kompisar över på käk och paren raki. Var kul ända tills Bishti började må dåligt. Men sånt är livet.
Igår en trevlig kväll med tjejerna på pizzerian, och träffade två personer till som kunde engelska, varav en var från Österrike och den andra härifrån. Jobbade som geologer på det här damprojektet dom har på gång här.

Idag har vi bara solat och handlat lite mat, städat här hemma. Efter en kaffe nere på pizzerian skall vi nu börja laga middag. Fyllda paprikor skall det bli, och eld i spisen. En mysig avslutning på helgen. Imorgon kommer även visum beskedet, så då vet vi lite mera hur vår närmsta framtid ser ut!

Bergsbestigning

Idag har vi varit jäkligt energiska och klängt oss uppför berget bakom stan, traskat på små åsnevägar genom snåren, stövlat rakt igenom någons bakgård, träffat bekanta och pallat granat äpplen. Det har varit varmt och skönt, fast lite disigt, inte riktigt solsken. Nu har dom också börjat asfaltera våran väg, tack gode gud.  Var i morse och frågade efter passet, nu skulle det ta två veckor till tyckte den lilla damen i luckan. Det tyckte inte vi, så vi gör det den albanska vägen. Bishti känner någon som jobbar med passärenden, så personligt besök avlades och nu ska vi väl hoppeligen få lite fart på den där pass processen. Idag har vi också fått vår ved levererad. Teknologiskt avancerat som här är kom dom till dörren med två åsnor.

Kvällen har spenderats hemma, jag har lagat räkgryta, som var himla populärt. Hade en sån tur att jag hittade ett paket djupfrysta jätteräkor i butiken, någon gång kan man lyckas laga någonting annat än spaghetti här också!

Sightseeing alá Gramsh

Har idag knallat runt halva stan med Bishti, bara för att vi inte hade något vettigare att göra. Ett varv upp för alla backar i stan. Vi såg en gård full med kaniner, och en fårskock. Sedan bestämde vi oss för att knalla upp till villan som en gång varit Enver Hoxas. Den ligger uppe på ett berg en bit ovanför stan. Så vi drog på oss hupparen och sneakers och knallade iväg med kameran i högsta hugg. Vädret har också varit varmt och skönt idag, sol hela dagen. På vägen upp såg vi en söt hund, en arg oxe och en raggig åsna. Och ett minnesmonument över två bröder som dött i nån elkabelsolycka. Back in the communist days, that is.Väl uppe en kattunge och flera kaniner, plus en underbar utsikt. Vi hade tur också, vi fick gå in och se i huset, som skall byggas om till restaurang, och ägarens dotter kunde engelska också, så det var riktigt givande. Sedan knallade vi ner på andra sidan och hem igen. En helt bra dag, som tidsfördiv i Gramsh. Imorgon kanske vi skall knalla över den där skrala bron till andra sidan floden och kika på den lilla byn som ligger där.

Idag åt vi också en god lunch på pizzerian, och träffade de första övriga turisterna jag sett här, ett brittiskt par. Ervis fick rycka in och leka servitör, för tjejen som var på jobb kunde inte engelska. En helt normi päivä i Gramsh annars.