En underbar jul

Nu är julfirandet överstökat för i år. Har varit väldigt trevligt, och mycket kvalitetstid med familjen. Speciellt roligt har det varit att se Visis reaktioner på all snö vi har. Lycklig som ett barn plumsade han omkring i snön på julaftons förmiddagen. Sedan var det middag hemma på julafton med farmor, farfar och morfar, och uppföljning på juldagen med  middag hemma hos farmor och farfar. Sedan utgång till ettan med syster, Nicolina och Visi.
Riktigt kul, alla bekanta människor visade som vanligt upp sig. Och Visi var i paradiset, tyckte 10 euros inträdet var den billigaste cirkus han någonsin varit på. Och då var han ändå förvarnad om folks beteenden i fyllan. Några intressanta personer har han i alla fall noterat, fastän dom flesta var "too drunk".

Idag har den roligaste aktiviteten varit att skuffa snö. Det har han gladeligen gjort mej sällskap med i två etapper. Sedan kom Emilia över på en kaffe och vi kikade på Simpsons maraton på sexan. Och Visi har roat sej med att spöa farsan i shack. Nu invigs våran gamla Play Station, och jag har gjort mej i ordning för arbetsdagen imorgon. Verkligheten kallar! Hoppas allting fortsätter lika smidigt som det har börjat!

Väntar!

Nu nu nu är det inte många timmar kvar, hittills verkar allting gå som smort och nu hoppas vi bara att flygen håller tiden! Best day in Finland so far!

Sista rundan på stan gjord i morse, i minus 22 grader. Skönt! Handlat sista maten, fixat julgranen, städat upp efter julgranen. Städat rummet. Fått paren nervösa sammanbrott och snart kan man sakta göra sej redo för en färd mot Helsingfors Vanda flygplats med syster!

D-dagen!

Fy fan, den hoppade på mej utan förvarning, fastän man har gått och väntat en hel månad. Man har hunnit bli ovan med goda nyheter liksom. Imorgon är dagen då skiten reder upp sej. Och om den albanska myndigheten säger emot mej lär det rulla huvuden, bara så att alla vet! Men jag och min syster håller tummarna stenhårt, och imorgon klockan tre vet vi med säkerhet. Och om ödet för en gångs skull står på min sida så tänker jag bara säga: förlåt för att den här bloggen varit gnällig, rasistisk och pessimistisk, jag lovat att göra ändring! Fy fan, kan man få en bättre julklapp än så här? Ovärderligt!

Vad skall Jessica göra av sitt liv?

Varför föds man inte rätt och slätt med ett yrkesintyg i bakfickan? Jag menar, alla har vi ju våra starka sidor och våra talanger, varför bara inte bifoga ett intyg på dem från början så hade saker och ting varit lite enklare. Det finns två intressanta utbildningar som jag ska söka till. Som det gick när jag kom in på Pedagogiska fakulteten lär jag väl aldrig komma så långt som till skolan, men det är ju värt ett försök till.

Ska på skoj ansöka till journalist på Soc&Kom och Novias fotografutbildning.
Så, om jag mot förmodan är här i juni när inträdesförhör går av stapeln (knappast) och om jag återvänder före september (föga trovärdigt) så ska jag faktiskt försöka skaffa mej ett till snajsigt betyg att visa upp. Det gamla gjorde ju så mycket nytta...
Men är inte tillräckligt "fin" för Soc&Kom, jag menar, jag har inte ett fint finlands-svensk efternamn, jag är inte orginell, jag suger på modersmål egentligen, gillar bara att skriva på mitt sätt och läser bara utrikesnyheterna i dagstidningen. Fotografutbildningen däremot är jag inte tillräckligt flummig för, även om jag vet att jag kanske hade en helt normal chans. Men inte vill jag abstinensera mej från livet 4 år i Nykarleby eller annan valfri håla i Pamaps, minns inte ens var eländet låg.

Så gode gud, om du finns och hör mej, låt mej vinna nästa stora lotto-kupp! Jag behöver bara: muta den albanska regeringen, studera vid någon snajsig amerikans skola utomlands för att få ett betyg jag kanske kan använda worldwide och fixa en bostad för mej och Vissi ( + jobb eller plugg till honom, då). Skulle kunna slänga in en fancy bil där på slutet, men det skulle väl ändå vara att pressa sin lycka?
Och ja, jag vet att jag inte tror på gud.

Skomakarens barn...

Jag har kommit fram till, efter en längre tids för och nackdels-vägning, att jag nog skall införskaffa mej en ordentlig system-digi kamera. Inte kan man ju bara springa runt med den lilla pocketkameran, även om den är helt okej. Nej, jag vill ha en kamera med objektiv och en bra zoom, helst Nikon eller Canon. Men ni vet ju hur man säger: skomakarens barn går med trasiga skor... Och fotografernas döttrar utan ordenliga kameror. Julklappstips, kanske?

Idag har det spenderats en hurtig dag hemma, skottat snö på hela gården, jag tycker i alla fall att jag var duktig även om ingen säger det. Sedan diskat, tvättat och lagat mat. God, I need a job!
Sedan julklappsbyte med Emilia, och en sväng till stan. Och nu är det bara 4 dagar kvar till jul...

Julklappsshopping.

Shit, vad tiden gått snabbt liksom! På fredag är det julafton, och en hel månad sen jag kom hem. En hel månad sen jag åkte från Gramsh. Jag är förundrad över att jag fortfarande har förståndet i behåll. Nu ska det banne mej vara max tio dagar, och får jag inte plocka upp en viss efterlängtad kille då, så åker jag! Sista chansen Finland. Show me that you're worth me! 

Idag julklappsshopping med familjen + Kalle i Helsingfors. Riktigt snöoväder, tog jättelänge att köra dit. Och sen var det en pärs att gå över gatan från Forum till Kammpi. Annars rätt trevligt, har alla julklappar undan, utom systers, men dock en till mej själv istället. Så nu kan jag slappna av! Igår en trevlig kväll hemma hos Tina, glögg och en mysig film. Sedan lite yras med Babos röda BMW. Roligt som alltid!

Totalt misslyckad

Idag hade jag nog gjort mej själv en tjänst om jag stannat i sängen. Pepparkaksbaket for rent ut sagt åt helvete, degfanet smulades i tusen bitar  bara jag tittade på den. Så inga pepparkakor. Sen klämde jag fingret i dörren så det är blått och underbart stort. Och klockan är bara lite över ett. Great! Undrar om det är för sent att krypa tillbaka under täcket och bespara mej den här dagen?

In i det okända

Då var det klart. Fattade väl att det skulle gå så, men man hade ju hoppats annorlunda. Men, som vi alla vet lever vi inte i en perfekt värld. Eftersom det är svårt att hitta jobb här, och motivationen inte riktigt finns, och inget funkar som jag vill så packar jag mina väskor och drar tillbaka "hem" till Gramsh. Vetefan om jag är vid liv i april, men om jag mot förmodan är det så blir det väl en slavsäsong till i Grekland. Någonstans måste vi alla leva. Finland var bara inte rätt för mej.

Upp och ner

Har spenderat det senaste dygnet med en intensiv jakt på sömn. Jag fann mitt mål ungefär klockan sex imorse efter att pappa åkt till jobbet. Sen väckte syster mej vid tio. Dagen har spenderats i total tristess. Kaffe, tvätt, disk. Sen gav jag upp. Höll på att däcka ner mej totalt, men sen hittade jag Visi online. Nu är man lite lugnare i själen igen. För en dag kanske. Den inkommande helgen är avgörande. Det är nu jag skall slå fast om jag har en möjlighet att stanna på mina villkor, eller om jag skall packa och dra tillbaka dit jag kom ifrån.
Hade velat spendera julen här, men som vanligt verkar saker mycket mer speciella när man inte kan få dem. Längtade efter en mysig finsk jul när jag satt där borta i Gramsh och småfrös i soffan. Nu kom jag plötsligt ihåg att min familj inte är så duktiga på varken julfirande eller mysfaktor. Allt är som vanligt, här är lika nedgånget som det alltid var, vardagen med morsan evinnerliga tjat är tillbaka och jag vill bara en enda sak i världen, nämligen att Visi kommer hit och förgyller min jul. Och likt förbannat är väl det enda lilla man ber om det enda man inte kan få. Som vanligt.

Har funderat på att döpa om denna blogg till Misery-bloggen. Har på känn att mina inlägg var mycket mer positiva och optimistiska medan jag befann mej utanför detta landets gränser. Plus att det fanns intressanta saker att fota, så man fick lite liv i bilderna. Nu har jag inte hittat tillräckligt mycket kläder för att våga mej ut med kameran. Vilket hån jag är mot mej själv, som ens sitter och tittar på fotografutbildningar. Den enda på svenska tar fyra år, och ligger i Nykarleby. Någon som är förvånad att jag sökte till den som ligger på Paros?

Insomnia

Jag tror jag vågar diagnostisera mej med följande sjukdom, Insomnia. På de tre veckor jag spenderat i landet har sängstiden rört sig ungefär mellan två till fyra på natten. Har alltid varit en nattmänniska, men det här går verkligen inte. De enda gångerna jag sovit bra är på fredagnatt, och då hjälper det väl till att man kanske druckit paren drinkar eller två glas vin. Annars är det knepigt värre, kan läsa tills ögonen går i kors, och när boken är på golvet är man klarvaken igen. Inte ens musik hjälper. Det är så förbannat konstigt att sova här, i fel rum, ingen spis som sprakar, inga italienska humorprogram på tv:n, ingen varm famn att krypa in i, ingen som grumsar när jag snott hela täcket. Ingen som väcker mej med massor av morgonblöta pussar och ett "Mirëmëngjes zemra"!

För övrigt knallar det på. Här är iskallt, kan inte komma till terms med att använda strumpbyxor eller leggings under jeansen, det går liksom bara inte!Och det är tjockt, obekvämt och hasar med en massa tröjor på sig.  Så jag stannar inomhus om temperaturen är under -10. Fast idag var jag duktig, gick faktiskt ut en sväng och promenerade, fast sen förfrös jag tårna så jag gick hem igen.

Ett veckoslut förbi igen.

Fredag.
Vi käkade räkmackor hemma hos oss, sedan var det partylooken på och Fé som gällde med syster och Kalle. Där var väl allting som vanligt, medelåldern 40+, ingen kan dansa, ett ruttet band som sjöng falskt. Efter en drink eller två konstaterade jag att dom här drinkarna skall man aldrig beställa i Finland; Mojito, Caipirinha och Strawberry Margarita. Det blir bara ett jävla antiklimax om man någonsin druckit det någon annanstans. Mina mojito är bättre, Sammy's strawberry margarita kan man döda för, och caipirinhan som Sebastian fixade är gudomliga i jämförelse! Trots det, när Filip dök upp och vi intog dansgolvet tillsammans med syster blev det ändå ganska kul. Fast man får väl vänja sig med att alla glor på en när man dansar här. Bara för att jag är född med aningen rytm och inlevelseförmåga liksom. Saknar Olga, ingen kollar på mig när någon skakar så häftigt bredvid en som hon gör. Och saknar Todo,CLO och Viveur!

Lördag.
Igår spenderades hela kvällen hemma, med Kaunisrantas över på tortilla kväll. En del allvarligare diskussioner men också en massa skratt. Kollade på "Farsan", alla vred sig av skratt, och den stackars Kalle trodde nog han hamnat på dårhuset. Sedan kollade vi bilder från Albanien och eftersom det var rätt sen körde jag hem Langasböle folket sedan. Stan var död.

Söndag.
Idag har det varit en sådandär iskall (-14), seg dag. Har spenderat förmiddagen hemma med morsan, varit desperate housewifes ihop. Sedan middag som farsan fixade ihop och sedan en kaffe i stan. Inte mycket att nämna. Pratade med Vissi såklart. Blir verkligen tokig, kommer han inte inom en vecka så åker jag! Jag vill bara få återuppleva hur det känns att hålla armarna om den där hemtama kroppen, och verkligen se och vara med honom igen. Tre veckor blir för långt. Tre månader kommer aldrig på frågan. Mitt liv får rätta sig efter det.

Tio dagar!

Har spenderat kvällen hos Kaunisrantas i Langasböle. Lika mysigt som alltid, och skrattat har man så man nästan trillat av stolen! Kul att träffa hela tjocka släkten igen, det var länge sen, närmare bestämt i Rodos i maj. Eld i deras mysiga spis, ost och kex, vin och för mej som körde kaffe och cola. Och kan se frammemot ett snabbt återseende, på lördag är det nämligen tortilla kväll med alla Kaunisrantas samlade i Tenala! Eller nästan alla, Jennifer är i Lanzarote och Johan är väl vilse som vanligt.
Tycker fortfarande att Nancy är den som fattar sig bäst på hela Ervis-grejjen, definitivt. Min mamma är okej också, och pappa vill sitta ner och diskutera det igen, för miljonte gången, han får det liksom inte in i sitt huvud. Ibland får jag för mej att han spelar dum på trots, för om han inte får allting förklarat och utrett bjuder han inte in Visi hit, och bjuder han inte in honom kan jag inte gifta mej, vilket i min fars hjärna kanske är lika med att problemet är löst då? Tyvärr är det inte så enkelt, och är det vad som krävs så kommer jag åka tillbaka till Albanien, för utan min älskling tänker jag vara i max 10 dagar till, är han inte här då så är det nog adios till Finland!
För övrigt kan vi konstatera att det är 15 dagar kvar till jul, och jag och mamma ska ha ett julmarknads-rally på lördagen, samt att det börjar ljusna på arbetsfronten i början av nästa år.

Eddie Wedder - Society (into the wild)

Fy fan

Vad ska man skriva när allting känn så jävla eländigt som det gör? Jag orkar inte. Jag är ingen fighter när det kommer till att slåss med min egen familj. I det här landet handlar precis allting om pengar. I ett land där det finns system och backup och ingen svälter ihjäl eller behöver vara hemlös. Men här räknar vi på precis varenda cent, även om vi har en sån otrolig lyx som man inte ens kan tro sina ögon. Efter två månader i Albanien har man glömt hur kallt och beräknande allting är här uppe. Jag vet att det inte är mina föräldrars problem,men jag hade väl inte räknat med att allting bara skulle handla om dom förbannade pengarna. Det är okej att blåsa 170 euro på en middag, men inte att hjälpa mej betala om Vissi kommer hit. Logik?
Allting är bara svartvitt i det här jävla landet. Visis föräldrar ställer beredvilligt upp på att hjälpa oss, fastän dom aldrig ens träffat mej, och dom har verkligen inga pengar! Två albaner i Italien, varav den ena jobbar några timmar om dagen och den andra är hantverkare. Men där handlar det inte om pengar. Dom betalar för sin yngre sons studier och hjälper sin äldre son, och dom har en inkomst som vi hade gapskrattat åt i Finland. Och dom lyckas betala hyra, studiematerial och mat och allting till lillebror, samt hjälpa Viss. Och här får jag arbetslöshetsunderstöd, och hoppeligen ett jobb, men det är ändå inte okej.
Jag svälter hellre ihjäl i Albanien än sitter här och känner att det görs någon sorts räkning på mej. Så det är väl dags att åka igen. Åka nånstans där folk tänker som en själv, där man känner att man hör hemma.

Julstress

Ush, nu börjar man känna av den där lilla stressen som alltid kryper sig på före julen. Har inte mer än två julklappar köpta, och tänker redan ge upp. Korten är kul att göra, men att försöka hitta presenter till en massa olika människor på samma tidpunkt känns lite väl utmanande. Så jag sparar klapparna till ett fåtal närmast mej, så kanske jag i alla fall slipper lindrigt undan.
Sedan har min lilla farsgubbe äntligen försökt sätta sej in i Finlands migrationspolitik, han upplevde väl samma uppgivenhet som jag gjorde. Så nu väntar kontakt till utrikesministeriet, om han överhuvudtaget skall våga skriva under som inviting person. Och vi som trodde vi var så gott som klara med detta, har kollat biljetter till Vissi redan. Men nu ska det väl komplicera till sig-igen. Suck. Får väl fira en iskall men inte så vit jul i Gramsh om allting tänker skita på sig. Var i alla fall skönt att bli påmind om hur det kändes att ha ett fullt kylskåp, ett varmt badrum och varmvatten 24/7.

Imorgon är det pepparkaksbak som står på programmet, samt matlagning. Något att hålla sig sysselsatt med. Idag en kul dag med syster och Emilia i Salo. Konstigt nog har jag inte köpt något till mej, men en massa grejjer till Viss. Antar att det är där mina tankar är. Och han var så glad idag, första gången på två veckor som jag ser det där underbara leendet och ögonen som bara tindrar. Vilken glädje boost det gav mej också!
Om, och när han kommer kan han se frammemot lite nya kläder, vintergrejjer samt en färdig julklapp till julafton.

I miss you.

 Jag saknar Vissi. Jättemycket. Men nu är det hoppeligen bara 11 dagar kvar, sen får jag välkomna honom till Finland!

Helgbekännelser

Måste först beklaga mej över välfärdssamhället igen. Jag älskar det faktum att vårat kylskåp är fullt, jag älskar att mamma lagar mat, och jag älskar att jag inte behöver oroa mej för vad jag skall äta nästa gång magen kurrar. Vad jag inte älskar är att min ljuvliga viktminskning vände mej ryggen så fort jag var tillbaka här. Så fort den här flunsan är över är det daglig länk på fem kilometer som gäller igen plus några Zumbapass om man har råd. Annars kan jag ju i alla fall glädja mej åt att jag antagligen får svälta i Albanien i vår igen...

Vad jag inte klagar på är hur ljuvligt det är att gå i affärer, se julskyltningen, kunna köpa "riktiga" kläder och allmänt njuta av hur lätt och smidigt allting går här. Ja, utom arbetskrafstbyrån då, men skall muta Michalis att skriva ett arbetsintyg åt mej. Hade idag en ljuvlig dag i Salo med föräldrarna, pappa införskaffade ny dator, vi åt på restaurang och jag och mamma rände i butiker. Synd på den dåliga ekonomin man har bara, fick nöja mej med att köpa strumpor och baslinnen. Och en T-shirt på rea åt Vissi. Skall åka med Emilia på tisdag igen, då ska jag göra slag i saken och köpa en varm tröja till Vissi också, plus julklappen. Sedan var det färdighandlat för gud vet hur länge framåt...
På tal om Emilia så hade vi en mysig filmkväll i Gammelboda igår, såg komedin "komisarie Späck" och en bra rulle om människohandel med titeln " Human Trafficking". Rekommenderar den åt alla som inte är direkt känsliga, filmen var en aning rå, men så bra och man började verkligen tänka efteråt.

Idag däremot har vi skrattat så vi nästan ramlade ur sofforna, när vi såg filmen "Farsan" med familjen här hemma. Helt ljuvlig rulle, men som alla Fares-filmer är det inte bara gapskratt som gäller, utan han lyckas få med ett bredare känslo-område igen. 
Nu skall jag slänga mej i sängen, läsa ut min svenska kriminal pocket och sova, måste ju orka fira självständighetsdag imorgon!

Översvämning

Jaha, idag har man då fått veta att stora delar av norra Albanien ligger under vatten, Gramsh är avskuret från omvärlden på grund av en bro som ligger under vatten, och jag har absolut ingen aning om när jag kan vänta min älskling hit. Ett tufft och känslofyllt samtal idag. Tårarna rann, det får jag väl erkänna. Saknar honom så mycket. Den förbannade bron var delvis under vatten redan när jag åkte, men jag tänkte att det finns säkert flera vägar, och vattnet sjunker nog undan. Det gör det inte. Så nu är landlinorna brutna, de vet inte hur länge de kommer ha elektricitet, och jag kan bara hålla tummarna för att internet funkar i alla fall, men inga garantier finns, det är Albanien vi talar om. Så det var oerhört tungt, faktiskt. Man glömmer lätt hur det är där, en vecka i Finland och man är van vid den gråa massans välordnade, organiserade och tråkiga vardag. Där allting är välplanerat, där det finns backup planer i fall av katastrofer som  denna, och där man i alla fall får veta saker via nyheterna. Tyvärr verkar det inte vara tillräckligt "nytt" att de evakuerar ett par städer och att 2 500 hus är förstörda där borta. För jag har då inte hört ett knyst på våra nyheter. Min andra hälft har inte råd med mat, han lever i ovisshet om när han kan åka, om han kan åka och om de överhuvudtaget har kapacitet att lösa den här sortens problem där borta.

Och jag som hade en så bra start på dagen, var till arbetskraftsbyrån, fikade med Emilia och uträttade en massa ärenden och satte mej in i ämnet giftermål. Nu får jag lägga allt det på hyllan. Nu är det viktigaste att fokusera på att saker ordnar sej "hemma" i Gramsh, och att vi kan få Vissi hit tryggt, och hoppeligen fort!

Dom jävlarna sålde min klänning!?

Jag hade siktat in mej på den perfekta lilla vita puffklänningen. Den är slut. Finns inte mer. Vad skall jag göra nu, har nog skrållat igenom varenda sida och alla firmor jag kunde tänka mig, någon där ute som läser detta och har förslag på kort vit finklänning, skriv mej! Bifogar en bild på den jag hade hittat, för den var verkligen perfekt!

Pepparkakshus

Den här torsdagen har gått i ett svush! För en gångs skull kan jag inte klaga på att tiden bara kryper fram. Okej, jag försov mej rejält i morse, hade nog planerat att vara uppe kring en elva, men i alla fall. Med morgonkaffet rykande på bordet får jag ett mess som räddar min dag. Challe kom över, och sen har hela dagen bara rusat iväg! Mycket man har att prata om när man inte setts på 8 månader. Sedan var det dags att kocka till min syster, och Challe fick sej också ett smak på äkta man-tar-vad-man-har kokkonst. Spaghetti med kryddig vegetarisk tomatsås blev det. Låter fancy, men var en helt vanlig torsdags röra. Sedan gav vi oss i kast med det förbannade pepparkakshus projektet. Nu har vi alla bitar gräddade och dekorerade, och Nicolina skall assistera mej med ihop sättandet. Kanske aningen dumt att dekorera först, men sen kommer man ju inte slippa till under tak-kanten, så vi får hoppas att det går den här vägen också!
Såklart har jag hunnit prata med den mycket efterlängtade killen i Albanien också, som tur var hade han i alla fall fått kaffe idag, så han var vid sina sinnes fulla bruk ännu. Nu är det dock inte många dagar kvar, känns som att jag kanske kommer klara det trots allt!

Besvikelse.

Jag kan faktiskt inte låta bli att ta upp det. Jag är väldigt besviken på min pappa idag, för hans envisa attityd och pessimism. Det hade jag inte väntat mej. Det är okej att vilja folks väl, men inte att trycka ner någon i skorna på vägen dit. Jag kommer inte ändra mej, utan bara bli besviken, nedslagen och förbannad. Jag kan inte ge er några svar, för jag har själv inte löst alla stora frågor som hopar sej. Ibland måste man bara kunna ta ett steg i taget. I något skede kommer man stöta på en karta, och sedan kommer vägen att klarna. Tills dess får man gå på känsla.
Däremot får jag be om ursäkt, mest inför mej själv. För vem har stött mej, vem har öppet lyssnat och diskuterat med mej, om inte min mamma? Därifrån hade jag väntat mej den hårda debatten, och där har jag bara funnit stöd och villighet att lyssna, om även kritisera och ställa frågor. Men neutralt. Det hade jag inte trott, därav ursäkten.

Som ni säkert märkt har bloggen också bytt utseende en aning. Blev helt enkelt för hemtamt med det blåa, såhär i vintertider behöver jag lite färg för att motivera mej själv att skriva något alls här.
Dagen har ägnats åt att storstäda huset, och speciellt mitt gamla rum. Nu börjar här äntligen vara fint och redigt igen! Allting på plats, garderober och byråer städade, julpynt och tända ljus. Mysigt!
Dessutom har jag hunnit göra pepparkaksdeg, imorgon är det pepparkakshus som står på programmet. Första gången jag skall göra det, hoppas det blir till någonting i alla fall!
För övrigt är vi inne på dag 8 nu. Med lite god tur behöver jag bara vänta 15 dagar till!