Om mig

Mitt foto
Ekenäs, Raseborg, Finland
Jag är en småstadstjej på 25 år. Jobbar inom en mansdominerad bransch, funderar på vad jag vill bli när jag blir stor och planerar alltid nästa resa. Kommer blogga om allting från min passion för bakande, min nyfunna kärlek till modebloggare, kläder och outfits samt resor och foto.

söndag 12 december 2010

Ett veckoslut förbi igen.

Fredag.
Vi käkade räkmackor hemma hos oss, sedan var det partylooken på och som gällde med syster och Kalle. Där var väl allting som vanligt, medelåldern 40+, ingen kan dansa, ett ruttet band som sjöng falskt. Efter en drink eller två konstaterade jag att dom här drinkarna skall man aldrig beställa i Finland; Mojito, Caipirinha och Strawberry Margarita. Det blir bara ett jävla antiklimax om man någonsin druckit det någon annanstans. Mina mojito är bättre, Sammy's strawberry margarita kan man döda för, och caipirinhan som Sebastian fixade är gudomliga i jämförelse! Trots det, när Filip dök upp och vi intog dansgolvet tillsammans med syster blev det ändå ganska kul. Fast man får väl vänja sig med att alla glor på en när man dansar här. Bara för att jag är född med aningen rytm och inlevelseförmåga liksom. Saknar Olga, ingen kollar på mig när någon skakar så häftigt bredvid en som hon gör. Och saknar Todo,CLO och Viveur!

Lördag.
Igår spenderades hela kvällen hemma, med Kaunisrantas över på tortilla kväll. En del allvarligare diskussioner men också en massa skratt. Kollade på "Farsan", alla vred sig av skratt, och den stackars Kalle trodde nog han hamnat på dårhuset. Sedan kollade vi bilder från Albanien och eftersom det var rätt sen körde jag hem Langasböle folket sedan. Stan var död.

Söndag.
Idag har det varit en sådandär iskall (-14), seg dag. Har spenderat förmiddagen hemma med morsan, varit desperate housewifes ihop. Sedan middag som farsan fixade ihop och sedan en kaffe i stan. Inte mycket att nämna. Pratade med Vissi såklart. Blir verkligen tokig, kommer han inte inom en vecka så åker jag! Jag vill bara få återuppleva hur det känns att hålla armarna om den där hemtama kroppen, och verkligen se och vara med honom igen. Tre veckor blir för långt. Tre månader kommer aldrig på frågan. Mitt liv får rätta sig efter det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar