Fy fan

Vad ska man skriva när allting känn så jävla eländigt som det gör? Jag orkar inte. Jag är ingen fighter när det kommer till att slåss med min egen familj. I det här landet handlar precis allting om pengar. I ett land där det finns system och backup och ingen svälter ihjäl eller behöver vara hemlös. Men här räknar vi på precis varenda cent, även om vi har en sån otrolig lyx som man inte ens kan tro sina ögon. Efter två månader i Albanien har man glömt hur kallt och beräknande allting är här uppe. Jag vet att det inte är mina föräldrars problem,men jag hade väl inte räknat med att allting bara skulle handla om dom förbannade pengarna. Det är okej att blåsa 170 euro på en middag, men inte att hjälpa mej betala om Vissi kommer hit. Logik?
Allting är bara svartvitt i det här jävla landet. Visis föräldrar ställer beredvilligt upp på att hjälpa oss, fastän dom aldrig ens träffat mej, och dom har verkligen inga pengar! Två albaner i Italien, varav den ena jobbar några timmar om dagen och den andra är hantverkare. Men där handlar det inte om pengar. Dom betalar för sin yngre sons studier och hjälper sin äldre son, och dom har en inkomst som vi hade gapskrattat åt i Finland. Och dom lyckas betala hyra, studiematerial och mat och allting till lillebror, samt hjälpa Viss. Och här får jag arbetslöshetsunderstöd, och hoppeligen ett jobb, men det är ändå inte okej.
Jag svälter hellre ihjäl i Albanien än sitter här och känner att det görs någon sorts räkning på mej. Så det är väl dags att åka igen. Åka nånstans där folk tänker som en själv, där man känner att man hör hemma.