Upp och ner

Har spenderat det senaste dygnet med en intensiv jakt på sömn. Jag fann mitt mål ungefär klockan sex imorse efter att pappa åkt till jobbet. Sen väckte syster mej vid tio. Dagen har spenderats i total tristess. Kaffe, tvätt, disk. Sen gav jag upp. Höll på att däcka ner mej totalt, men sen hittade jag Visi online. Nu är man lite lugnare i själen igen. För en dag kanske. Den inkommande helgen är avgörande. Det är nu jag skall slå fast om jag har en möjlighet att stanna på mina villkor, eller om jag skall packa och dra tillbaka dit jag kom ifrån.
Hade velat spendera julen här, men som vanligt verkar saker mycket mer speciella när man inte kan få dem. Längtade efter en mysig finsk jul när jag satt där borta i Gramsh och småfrös i soffan. Nu kom jag plötsligt ihåg att min familj inte är så duktiga på varken julfirande eller mysfaktor. Allt är som vanligt, här är lika nedgånget som det alltid var, vardagen med morsan evinnerliga tjat är tillbaka och jag vill bara en enda sak i världen, nämligen att Visi kommer hit och förgyller min jul. Och likt förbannat är väl det enda lilla man ber om det enda man inte kan få. Som vanligt.

Har funderat på att döpa om denna blogg till Misery-bloggen. Har på känn att mina inlägg var mycket mer positiva och optimistiska medan jag befann mej utanför detta landets gränser. Plus att det fanns intressanta saker att fota, så man fick lite liv i bilderna. Nu har jag inte hittat tillräckligt mycket kläder för att våga mej ut med kameran. Vilket hån jag är mot mej själv, som ens sitter och tittar på fotografutbildningar. Den enda på svenska tar fyra år, och ligger i Nykarleby. Någon som är förvånad att jag sökte till den som ligger på Paros?