Nu lägger jag av!

Seriöst, hur mycket motgångar ska man kunna ha innan det blir tillräckligt?!? Nu är det förbannade flyget bokat, jag har nästan börjat packa, och tänker att inget kan gå fel. Men jo, det kan det, för vi har inte pengar till taxiresan till flygplatsen. Nä, men det är lätt fixat tänker vi och använder oss av Western Union. Tyvärr kom det inga pengar, och eftersom varken jag eller Ervis har pengar i våra telefoner sitter vi nu snällt här och väntar på att min pappa skall tänkas logga in så man kan få lite välbehövlig hjälp. Jag menar, alla andra lyckas med detta dagligen, men såklart är det något som ska gå fel när jag gör det. Och vi har inte sådär farligt mycket tidsmarginal, Western union måste helt enkelt funka, för imorgon måste vi åka!
Jag blir så irriterad, hatar att leva i ovisshet! Sitter här och gnisslar tänder i irritation, medan Ervis är allmänt glad över möjligheten att jag kanske sitter fast här och inte kan åka ifrån honom. Och som om det inte vore nog stormar det som sjutton ute,regnar, blåser åskar och blixtrar,  våran palm blåste just omkull på balkongen, och i detta väder har jag sprungit av och an till Western union som såklart ligger så långt bort ifrån oss som det bara är möjligt. Jag menar, kan det bli värre nu?!?!