Det snöar, ingen skämmer bort mej när jag ligger här och är ynklig, och bara tanken på att det säkert är minst fyra veckor innan jag får se Visi igen gör allting rätt så outhärdligt för tillfället. Bara det faktum att laptopen är ledig hela tiden är underligt, och ingen spelar shack i vårt kök mera. Det var konstigt tyst vid matbordet, okej, inte för att jag deltog så mycket men. Ligger mest i sängen och snorar, rusar på toa och försöker läsa en seg deckare. Hela stämningen var sorglig här på torsdag kväll när pappa tog fram kameran och gjorde lite roliga bilder, men sedan kom farväl talen. Och jag lipade. Tror pappa är den som kommer sakna Visi näst mest efter mej, även om han var mest skeptisk i början.
Försökte lätta upp stämningen i går efter att vi hade kramats och pussats i en halvtimme på flygplatsen, så syrran och jag åkte till Jumbo och tröstshoppade lite. Sedan firades Nicis födelsedag på Fé. Försöker hålla tankarna och deppigheten på avstånd, men idag är det svårare. Men det var faktiskt rätt kul, men tomt som fasen, speciellt när någon frågade efter Viss. Tror det blir lugna puckar framöver, spara så mycket pengar man kan så man kan åka dit och hälsa på så snabbt som möjligt. Och kanske man får far och syster med sej denna gång. Det kunde vara intressant!
Foton: Harri Kaunisranta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar