Dag 8- Ett ögonblick.

Det enda ögonblick som framträder riktigt starkt hos mej när jag ser orden "a moment" är första gången jag och syster var där i Rodos, helt på egen hand. Den helt drogande känslan att vara vi systrar ensamma och helt förbannat fria på det ställe vi älskar mest. Glädjen drog genom kroppen och gjorde åtminstone mej helt vild och sprallig. Känslan när vi svepte fram på scootern utan hjälmar med håret flaxande i vinden, ut till Kalithea och skrattade åt det faktum att vi kunde göra det uran hjälm. Hur vi skrattade åt oss själva när vi typ kom till Lindos istället för till Kalithea. Hur vi fick en överdos spänning när vi nästan körde in i en sportbil. Alla skämt som hoppade ur munnen skrevs ner på Rodoslistan, som aldrig kommer glömmas. All god mat vi proppade i oss, hur vi gick vilse i gamla stan, skallade varandra på ett dansgolv någonstans helt på grund av ett otimat move på dansgolvet och hut vi snyftade när vi åkte hem. Ett ögonblick som kanske påverkade i alla fall min fortsatta karriär på ön. Det var i alla fall där kärleken slog till på riktigt, bedövande, vild och livslång. Kärleken till Rodos.

Förutom att drunkna i minnen och helt transformera mej till Rodos kan jag rapportera att jag ådragit mej flunsa. Halsen gör förbannat ont, näsan rinner, kroppen ömmar och jag är trött, trött, trött. Det behövdes verkligen inte, jag har tillräckligt att stå i och oroa mej för utan att bli sjuk nu också. Nåja, har alla andra på jobbet haft det så är det väl min tur också.