Jag är ett Emla-barn.

Emla är, för alla er som inte vet det, en bedövningsgel man ger till spruträdda barn. Jag var livrädd för sprutor när jag var liten, och mamma fick hålla fast mej med våld, inte ens särskilt milt sådant. Jag undvek vaccinationer, skolkade från blodprov och gjorde läkare gråhåriga med mina stundvis förföljelsemani-liknande mantran om att "sprutor är farliga, blodprov gör ont, och man kan visst sticka en nål igenom armen, så det är så"! Det var så illa att jag ännu i tonåren hotades bli utskriven ur vårdsystemet av en svensk hälsocentral läkare med korta nerver för att jag vägrade honom ett blodprov när han ville kolla om jag hade typ lunginflammation. Idag sitter jag här med nio hål i öronen, ett i näsan, läppen och med tre tatueringar på kroppen, dessutom finns det planer på flera hela tiden. Diagnosen lyder att jag är ett Emla-barn. Detta verkar vara ett typiskt handlande av spruträdda ungar, de växer upp och lägger sej under nålar frivilligt sen. Jag är inte den enda.