Här kommer nu en massa djupa, flummiga tankar som dyker upp i huvudet en söndag när man till på köpet är sjuk. Jag har ett inbokat möte med någon form av yrkespsykolog. Jag vill inte. Jag har inga problem med att förklara varför jag inte har börjat plugga ännu. Tvärtom. Jag kan förklara det högst uttryckligt, med ett mindre positivt ordval. Tyvärr är innehållet inget man vill höra om man är finsk, eller finlandssvensk för den delen. Jag är inte som alla andra. Jag ger blanka fan i att skaffa ett flashigt yrke, en fin studiekämppä, leva det perfekta studielivet och allmänt göra det som är rätt så mainstream idag. Jag kan väl inte påstå att jag älskar att vara arbetslös, men annars är livet precis som jag älskar det. Jag är fri, inget binder mej, har jag ingen motivation till nånting så gör jag inte det. Enkelt! Snart är det vår, och jag får återigen fly landet, denna gången för att inte komma tillbaka. Jag har bestämt mej, inte en vinter till som denna! Nästa år stannar jag utomlands, om det sen är Grekland eller Thailand eller Kanarieöarna. Jag har bestämt mej för att åka dit jobben finns. Klarar inte av att börja plugga i Finland, klarar inte vintern, mentaliteten på de här tröga gråa massorna. Jag behöver lite mera sydeuropeisk charm omkring mej. Men hur ska jag förklara det vänligt för en liten kela tant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar