Jag är heligt förbannad just nu, för att vi idag, 2010, lever i ett så trög samhälle att alla som vill bli faddrar (läs gudföräldrar) måste ha gått skriftskolan och även höra till kyrkan. Fadderskapet idag handlar inte om kyrkan, att lära vidare den kristna läran eller vilket skitsnack kyrkan nu sen hävdar att är orsaken. Jag har valt att inte gå skriftskolan och inte höra till den luthersk-evangeliska kyrkan av en enkel orsak: vår statsreligion är avskalad,tråkig och värdelös. När jag ändå är i tagen kan jag ju erkänna att jag är ateist. MEN, och här är det stora problemet: för min bästa vän har tron en betydande roll. Och för mej betyder min bästis allt. Så hur skall jag lösa situationen, när det jag allra helst vill göra för henne kräver ett engagemang i kyrkan? Skall jag ta avstånd från min starka övertygelse att ateist är det bästa man kan vara, eller ska jag försöka kringgå problemet på något annat sätt? Alla goda råd och erfarenheter tas emot med glädje!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar