Måste börja det här inlägget med att saknad verkligen gör att man värderar sina vänner och sin familj så mycket mera! Efter tre och en halv vecka här nere utan sitt eget språk, utan sina vänner och utan att få crusa med Emilia börjar man känna av hur mycket man verkligen värderar de där vardagliga sakerna som man tar förgivet när man är hemma i Finland. Tack gode gud för att någon har uppfunit webcamen, även om mitt MSN av princip vägrar fungera. Men nu har Mario, dataproffset själv, lovat mej att ta hand om min älskling någon kväll, och rensa upp den och installera ett antal program korrekt, för en snabbare och mer samarbetsvillig laptop. Vi har också kommit fram till att vi kommer åka gemensamt till Athen med Mario och hans flickvän, Filip och jag. Sexton timmar på en motsvarighet till Finlandsbåten skulle vara roligare om vi var flera, menade killarna. Jag håller helt med. Dessutom lär båtfärden vara ett nöje för ögat då man ser alla små öar längs med rutten. Måste komma ihåg att ladda kameran. Sedan blir ju Athen i sej ett äventyr, ska utforksa alla dedär platserna man har läst om i hissa böckerna i alla år, Parthenon och Akropolis med alla sina tempel. Kameran i högsta hugg! För tillfället är man dock kvar på älsklingsön nummer ett, även om det skulle varit en aning lockande att åka med Giorgo till Larisa idag. men eftersom han tänkte stanna max en vecka blev det ett onödigt åkande, så jag stannade här. Nästa söndag är det ändå dags att röra på sej lite, vi skall åka ut till Symi och panormitis med Filip, bestämde vi igår. Det kommer säkert bli helt kul, nu kan jag ju också njuta av alla underbara stränder med tanke på att tatueringen har läkt väldigt bra!
Så för att återgå till inledningen. Jag saknar alla mina vänner därhemma, och om ni läser det här ska ni veta att jag tänker på er jämt! Emilia, Petra, Emmy och alla andra nära och kära. Eftersom vi är sentimentala och har hemlängtan idag kommer följaktligen lite gamla goda bilder från roliga stunder i Finland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar